När ska vi våga vägra pitcha?

Det finns två ord i kommunikationsbranschen som fyller mig med misstro och ett visst mått av vanmakt och ilska. Det är egentligen inte orden så mycket som hur de rent praktiskt missbrukas i verkligheten av utövarna.

Det ena är pitch, ett begrepp som reklamvärlden likt katten dragit in även i pr-branschen. Det andra är begreppet upphandling, som är lagreglerat och byråkratiskt och används av offentliga myndigheter och större företag.

Båda orden handlar om strukturer för att pr- och reklambyråer ska tävla om uppdrag, med helt obetalda idéutvecklade och strategiska förslag. Kvalificerade team på pr- och reklambyråer slår sina kloka hjärnor ihop, läser in, idéutvecklar och tänker fram kloka strategier för en uppdragsgivare de inte ens vet om de kommer att få.

Hur dumma får vi vara? Vi lever på en strimma av hopp och kanske en brinnande vilja att få arbeta med ett visst uppdrag. Men hoppet släcks oftast fort. Nyligen vann Start Communication ett uppdrag för Familjebostäder där 20 pr-byråer hade deltagit i en upphandling. 19 byråer hade lagt ner uppskattningsvis 20-40 timmar för att helt gratis utveckla en kommunikationsstrategi för ett bolag de inte skulle få arbeta för. Det handlar om en halv till en miljon kronors arbete. Ta det gånger många tusen pitcher och upphandlingar för vår bransch varje år så blir det svindlade miljardsummor som pr- och reklamföretag får kasta rakt ut i sjön varje år. Hur försvarbart är det egentligen?

I väldigt många fall är dessutom kriterierna antingen skräddarsydda för att passa ett visst företag, eller så otydliga att endast de mest insatta har en chans att förstå eller så krävande eller byråkratiska och omfattande att det förbrukar oförsvarligt många timmar att genomföra. Chansen att vinna pitcher och upphandlingar för mindre byråer är därför mycket låg, kostnaden är för hög och oddsen för orättvisa.  

När ska branschen våga vägra? När ska vi slippa pitch-träsket? Och var är debatten?